Slutrapporterat – allt från kalkningseffekter till genetiskt urval vid avel med nötdjur

Under det senaste halvåret har ett antal projekt som stiftelsen finansierat avslutats och slutrapporterats. Här finns ny kunskap att sprida och använda inom det svenska lantbruket.

I samband med att ett forskningsprojekt avslutas får Stiftelsen Lantbruksforskning en slutrapport från forskningsteamet och i den ingår också en populärvetenskaplig sammanfattning. 

Det är en lite kortare och förenklad beskrivning av forskningens syfte och resultat – ofta intressant för gemene man och bra att läsa för att få en överblick över det svenska forskningsläget inom lantbruket. 

Här är de senaste slutrapporterna. Klicka gärna vidare till fullständig populärvetenskaplig sammanfattning i vår projektdatabas.

Kan man blanda in rötningsrester som gödsel i torv till krukodling?

Nya hortikulturella substrat från den fasta fraktionen av biogasproduktion, slutrapporterad 13/6 2023, R-18-25-143, Håkan Asp, SLU

Den rötrest som uppstår efter biogastillverkning är ofta, beroende på ingående material, rik på växtnäring som bör återföras till växtproduktionen på något sätt. Rötresten används ofta som jordförbättring på åkermark. För att öka användningen och värdet av rötresten görs försök att införa den både som gödsel och, i avvattnad form, som odlingssubstrat i hortikulturell produktion.

Generellt kan man säga att rötresten är en lovande kandidat som substratkomponent i krukodling. Den ger bra fysikaliska egenskaper samtidigt som näring tillförs. Avvattning av rötrest följt av nitrifikation är ett lovande sätt att öka användbarheten av rötrester i hortikulturell produktion samtidigt som torvanvändandet och mineralgödsling kan reduceras. 

Dock är detta ett första steg och mer bör göras för att optimera lagringen och undersöka om och hur eventuell övergödsling, förslagsvis med flytande rötrest, kan komplettera gödslingen från den avvattnade rötresten.

Goda möjligheter att minska klimatpåverkan av nöt- och lammproduktion

Vägen mot klimatneutral och miljösmart nöt-och lammproduktion- uppdaterade miljöavtryck och kvantifierade förbättringsåtgärder, slutrapporterad 15/3 2023, O-20-23-473,  Serina Ahlgren, RISE

I ett forskningsprojekt har miljöpåverkan av typiska sätt att producera nöt- och lammkött i olika delar av Sverige beräknats med hjälp av livscykelanalys (LCA).

Inom nötköttsproduktion har mjölkrastjur, mjölkrasstut, köttrastjur, köttrasstut och köttraskviga studerats. För lammkött har vårlamm, höstlamm och vinterlamm undersökts. 

För varje uppfödningsmodell och produktionsområde har en typisk nöt- och lammköttsproduktion beskrivits av experter på området, med understöd av statistik. Miljöpåverkanskategorier som ingått i studien är klimatpåverkan, markanvändning, kväveutsläpp samt påverkan på biologisk mångfald.

Projektet fann inga större variationer i klimatavtryck mellan olika delar av landet. Men det finns stora variationer i klimatavtryck mellan olika uppfödningsmodeller, där mjölkrastjurar har lägst utsläpp av växthusgaser bland de studerade nötköttsproduktionerna och vårlamm har lägst utsläpp av växthusgaser bland lammen. Fodersmältning, mulljordar och utsläpp från gödsellagring står för den största delen av utsläppen för båda djurslagen.

Det finns goda möjligheter att minska klimatpåverkan, både genom att effektivisera existerande system och genom mer omfattande teknik- och systemskiften. Kött från mjölkrastjurar har en teoretisk potential att komma ner i samma utsläppsnivåer som griskött. 

Detta projekt har vidareutvecklat en metod för att kvantifiera hur mycket olika typer av uppfödning gynnar biologisk mångfald. Inom dikobaserad nötköttsproduktion ingår mycket bete av naturbetesmarker. Stutar och kvigor av köttras har därmed en betydligt större positiv effekt på biologisk mångfald än en mjölkrastjur som inte betar alls. För lammkött är variationen mindre, eftersom alla studerade uppfödningsmodeller innehåller betesdrift och därmed gynnar biologisk mångfald.

DNA- analys kan göra det enklare att hitta bra avelsdjur inom nötköttsproduktion

Genomisk selektion för effektivare avel i nötköttsraserna, slutrapporterad 14/3, 2023, O-18-20-175, Susanne Eriksson, SLU

Genomisk selektion används redan i avelsurvalet av köttrasdjur i en del länder och är på väg att införas i fler. Metoden bygger på information från tusentals genetiska markörer spridda över alla kromosomer. För att kunna införa genomisk selektion i svensk nötköttsavel behövde så kallade referenspopulationer skapas genom att analysera DNA-prov från djur som också har egenskapsregistreringar. Referenspopulationen behövs för att skatta värdet av olika genetiska varianter för viktiga egenskaper.

Resultaten från våra statistiska analyser visar att användningen av genomisk information ger säkrare  avelsvärden. Det gäller särskilt för unga djur som har analyserats genomiskt men inte har hunnit få sina egenskapsregistreringar än.

Vi såg fördelar av att analysera information på nordisk nivå då skattningarna blir säkrare med fler djur. Slutsatsen från projekt är att det är möjligt att införa genomiskt förstärkta avelsvärden för köttraser på nordisk nivå och att det skulle gynna avelsarbetet och därmed även den framtida nötköttsproduktionen.

Förbättrade möjligheter att prognostisera sjukdomar i vete

Blad som sporfällor för förbättrade prognostiseringsmetoder, slutrapporterad 6/3 2023, O-16-20-767  Anna Berlin, SLU

Vi vet idag att mikroorganismer som lever på växter spelar en viktig roll för växternas hälsa genom reglering av flera biologiska processer såsom näringsupptag och resistens. Mikrober och mikrobiella samhällen kan ha direkt inverkan på växtpatogena svampar och om eller hur en sjukdom utvecklas. Kunskap om dessa interaktioner är därför användbar för att öka vår förståelse av utbrott av växtsjukdomar.

Syftet med projektet var att skapa en grund för förbättrade prognostiseringsmetoder för växtsjukdomar baserade på molekylär identifiering av svampar i vete och i sporfällor, samt att förstå sambandet mellan väder, förekomst av patogen och sjukdomens svårighetsgrad.

Våra studier visar att övervakning med molekylära metoder kan användas för tidig upptäckt av bladfläckssjukdomar, rost och fusarium i vete. När en svamp kan upptäckas är beroende av dess biologi, till exempel kommer svampar som gynnas av varma temperaturer att vara vanligare under sommaren. Skillnaderna i väder mellan åren påverkar förekomsten och förekomsten av en art. Projektet har gett oss viktig information om förekomsten av en svamp i luften påverkar den faktiska exponeringen av vetet för patogena svampar. Genom att kunna koppla detta till växtskyddscentralernas sjukdomsgraderingar kan vi dra unika slutsatser om förekomsten av patogener i luften och sjukdomsutveckling för flera vetesjukdomar.

Nya modeller för precisionsgödsling med hjälp av satellit

Target-N: Sentinel-2-baserad kväveoptimering i höstvete och maltkorn, Slutrapporterad 6/3 2023, O-18-20-162, Kristin Piikki, SLU

Syftet med Target-N-projektet var att ta fram praktiskt tillämpbara satellitbaserade modeller för platsspecifik kompletteringsgödsling med kväve (N) under stråskjutningen i höstvete och maltkorn.

Modellerna som togs fram har delvis redan publicerats vetenskapligt samt implementerats i CropSAT. En förenklad modell har testats sedan 2021, och inför 2023 kommer en mer avancerad funktion att utvecklas i det systemet. Optimering av kväveanvändningen så att tilldelningen anpassas till det faktiska behovet på fältets olika delar är grundläggande för att kunna höja skördar och erhålla önskad kvalitet. Dessutom är överoptimal kväveanvändning starkt kopplad till förluster av N till atmosfären eller sjöar och vattendrag. Metoden som användes här, där man snabbt kan överföra resultat från fältförsök till slutanvändare genom att kombinera avancerade drönarsensorer med satellitdata och digitala beslutsstödsystem bör vara mycket intressant att tillämpa framöver.

Fördjupad kunskap om strukturkalkning – hur anpassa för bästa effekt?

Jordartsanpassad strukturkalkning för effektivare fosforretention, slutrapporterad 21/2 2023, O-18-23-160, Ararso Etana, SLU

Fosfor i höga halter har länge varit en känd orsak till övergödningsproblematiken i inlandsvatten, och utsläpp från jordbruket utgör nästan hälften av fosforbelastningen på Östersjön. En brukningsmetod som har blivit allt vanligare, och som dessutom får miljöstöd för att minska fosforläckaget, är så kallad strukturkalkning. Den bygger på att man genom att tillföra olika former av kalkprodukter till lerjordar förbättrar markstrukturen, vilket kan bidra till att sänka fosforläckaget. Syftet med detta projekt var att fördjupa befintlig kunskap om strukturkalkning.

Laboratoriestudien visade att inblandning av 2 ton/ha släckt kalk reducerade jordförluster med 75-80 % i lättleror och med 35-55 % i mellanleror. Jordförlusten i högre lerklass minskade med 50-70 % respektive 70-90 % vid användning av 3 ton/ha respektive 5 ton/ha släckt kalk. En giva på 5-8 ton blandvara ( 80-85 % kalkstensmjöl + 15-20 % släkt kalk) är vanligt förekommande i jordbruket. Ett ton släkt kalk motsvarar ca 5 ton blandvara.

Det innebär att den nu vanligaste givan på 5-8 ton måste fördubblas för att få en påtaglig effekt i mellan- och styva leror. Det innebär en stor investeringskostnad men man kan effektivisera strukturkalkningen genom att 1) minska inblandningsdjupet och därefter begränsa bearbetning till denna djup; och genom 2) endast strukturkalka känsliga fält eller delar av fält. 

En viktig fråga efter strukturkalkning är hur länge effekten varar och vilka faktorer som kan förlänga kalkeffektens livslängd. Fältförsöket som vi utnyttjade för denna studie fortsätter nu som ett långliggande försök vid Sveriges Lantbruksuniversitet. De närmaste tre åren studerar vi om ytbearbetning endast till 5-7 cm kan förlänga varaktigheten av strukturkalkningen.