Lysin ger snabbväxande grisar – men alltför magra gyltor

Hur ska suggor få bättre hållbarhet? Forskare vid SLU har provat med att sänka lysinhalten i fodret till gyltor. Det ger långsammare tillväxt och mer späck men är inte entydigt svaret på frågan.

Antalet smågrisar per sugga och år har sedan 1999 ökat med 3,2 grisar. Men det frestar hårt på suggorna: över hälften av modersuggorna måste ersättas av nya rekryteringsgyltor varje år. Om suggorna kunde behållas längre skulle uppfödningskostnaderna bli lägre. Sjukdomsresistensen i besättningen skulle också gynnas av en jämnare åldersfördelning med färre unga djur och djurhälsan skulle förbättras.

Reproduktionsstörningar och benproblem är de vanligaste utslagsorsakerna hos de unga suggorna. Många menar att gyltor bör växa långsammare än slaktgrisar och ansätta mer fett. De bör semineras på sin andra eller tredje brunst och då vara cirka 230 dagar, väga 140 kilo och ha 12–13 millimeter ryggspäck.

Två foder i varierad mängd 

Forskare vid SLU har undersökt om man genom att justera fodret, främst beträffande innehållet av aminosyran lysin, kan förbättra hållbarheten.  Försöket omfattade 80 korsningsgyltor (lantras-yorkshire) i fyra omgångar, födda i juni 2012 respektive årsskiftet 2012/2013. Gyltorna seminerades vid andra brunst, och hälften av dem valdes ut till försöksslakt efter fyra veckors dräktighet. De utfodrades fram till semineringen med foder med hög respektive låg lysinnivå, och hög respektive låg fodertilldelning. Lågnivåfodret var ett enhetsfoder för suggor medan högnivåfodret motsvarade ett slaktgrisfoder med tillsats av vitaminer och mineraler som för suggor. Gyltorna utfodrades antingen enligt SLU-normen för slaktgrisar eller enligt rekommendationen för rekryteringsgyltor vilket är cirka 90 procent av slaktgrisnormen.

Lysin ger tillväxt 

Under försöksperioden vägdes och exteriörbedömdes gyltorna fortlöpande. Späcktjockleken mättes med ekolod vid tre tillfällen och brunsttidpunkten registrerades. Reproduktionsorgan och framben undersöktes på de försöksslaktade djuren. Resultaten av försöket är något motstridiga. Levande vikt vid seminering var i medeltal i överensstämmelse med rekommendationen, 140 kilo. Vikten var högre hos gyltor som fått högre energitilldelning. Späcktjockleken var i medeltal 10,3 millimeter, lägre än rekommendationen. Ett väntat resultat var att högre lysinnivå i fodret medförde något snabbare tillväxt och tendens till tunnare späck. Högre fodertilldelning hade inte samma effekt på tillväxten. Gyltorna i försöket var också snabbväxande och seminerades vid andra brunst vid i medeltal 200 dagars ålder, alltså yngre än rekommendationen 230 dagar. 

Grisarna växer snabbare och snabbare, avelsarbetet är inriktat på snabbare köttillväxt. Det är i första hand tänkt för slaktgrisar, men gyltorna är ju av samma raser, säger Maria Neil, forskare vid SLU.

Låg lysinnivå ger ledskador? 

Ett oväntat resultat var däremot att högre lysinnivå medförde lägre skadepoäng för osteokondros, ledskador i armbågsleden. Den snabbare tillväxten som hög lysinhalt medför innebär vanligen ökad förekomst av osteokondros. Försöksutfodringen gav indikationer på sämre reproduktion hos gyltor som tilldelades mycket foder med hög lysinhalt. Bland dem fanns individer som inte tycktes komma i brunst på normalt sätt och vid försöksslakten visade sig ett par av dessa ha cystor i äggstockarna. Är slutsatsen att en hög fodergiva med låg lysinnivå är bäst?

Jag är inte så övertygad om det eftersom det fanns tecken på att lägre lysinhalt gav sämre leder, säger Maria Neil. Hon funderar också på om gyltorna egentligen skulle vara tyngre än 140 kilo vid semineringen för bättre hållbarhet, men det är en hypotes som låg utanför detta försök.

Projektet "Hållbara rekryteringsgyltor - fodertilldelning och lysinnivå i fodret under uppfödningen" i projektbanken