FRÅGA EXPERTEN: Om olika kalvningsintervaller utan att förlora mjölk

Ny studie visar att det kan gå att göra individuella och längre kalvningsintervall utan att förlora mjölkmängd. Åtminstone för förstagångskalvare.

Vi svarar regelbundet på frågor i tidningen ATL och den senaste frågan handlar om mjölkkors individuella behov av olika kalvningsintervall.

FRÅGA: Jag arbetar med mjölkkor och har ofta tänkt på hur olika korna är, att de har individuella behov för att må bra och ge så bra avkastning som möjligt. Ändå har de oftast samma kalvningsintervall allihop. Jag undrar om det har forskats på detta och om det skulle kunna gå att göra på något annat sätt. Vänliga hälsningar Erika, djurskötare på mjölkgård

SVAR: Hej Erika! Det är en intressant fråga som Anna Edvardsson Rasmussen svarat på nedan. Hon är forskarstuderande på SLU vid Institutionen för husdjurens utfodring och vård och har studerat förlängda kalvningsintervall sedan 2018.

”Totalt 20 högavkastande besättningar, alltså där korna mjölkar mycket har varit med i två av mina studier med fokus på förstakalvare. De passar extra bra till förlängt kalvningsintervall eftersom de kan upprätthålla mängden mjölk de producerar per dag en längre tid efter kalvning jämfört med äldre kor.
Men precis som du säger så har alla kor olika förutsättningar för att klara detta. Inte alla individer klarar av att hålla mjölkproduktionen under en förlängd laktation utan en del kan behöva sinläggas, det vill säga sluta mjölkas tidigare än planerat. En alltför lång sinperiod gör att korna riskerar att lägga på sig för mycket hull vilket kan vara skadligt för både hälsa och fruktsamhet. Utmaningen är dock att lyckas förutspå om kon passar för förlängt kalvningsintervall, innan det är tid att seminera för ett traditionellt kalvningsintervall, det vill säga ungefär mellan dag 30-90 efter kalvning.

I en första studie lottade vi vilka kor som skulle få ett traditionellt eller förlängt kalvningsintervall utan att ta hänsyn till vilka förutsättningar de hade. I den andra studien testade vi tre verktyg för att anpassa kalvningsintervallet för varje individ. Det första var kornas genetiska förutsättning för en uthållig laktationskurva. Det andra var kor som haft en svår kalvning eller en sjukdom i tidig laktation, som antogs dra fördel av en längre period för återhämtning efter kalvning innan första insemination.
Det tredje verktyget var kor som vi visste mjölkade mycket och som dels antogs ha bättre förutsättningar att hålla mjölkmängden under en längre laktation, dels dra fördel av en senarelagd första insemination ur fruktsamhetssynpunkt eftersom de då fått mer tid på sig att återhämta sig från den negativa energibalans de flesta kor hamnar i efter kalvning. De kor som uppfyllde minst ett av dessa urvalskriterier lottades till antingen förlängt (16 månaders) eller traditionellt (12 månaders) kalvningsintervall. 
Vi såg i båda studierna att förstakalvare som lottats till förlängt kalvningsintervall behöll sin produktion av mjölk per dag i kalvningsintervallet, hade lägre mjölkmängd innan sinläggning och förbättrad fruktsamhet. Sjukdoms- och utslagningsfrekvens påverkades inte av en förlängning av kalvningsintervallet. Förstakalvare som slumpades till ett kalvningsintervall som inte var individanpassat hade sex dagar längre sinperiod i genomsnitt, medan kor med individanpassat förlängt kalvningsintervall inte hade längre sinperiod.”

Mattias Norrby, Forskningschef Stiftelsen Lantbruksforskning

Fotnot: Studien heter Individuellt anpassad laktationslängd för lönsam och hållbar mjölkproduktion, Kjell Holtenius, O-17-20-957.